Ibland så.
Jag är hemma på Högklint ikväll.
Det är skönt.
Jag har ont i huvudet.
Men mest har nog ändå ont i hjärtat.
One of these nights, I guess.
Och just nu orkar jag inte.
Det är skönt.
Jag har ont i huvudet.
Men mest har nog ändå ont i hjärtat.
One of these nights, I guess.
Och just nu orkar jag inte.
I don't sleep well at all
Alla dansar och jag tänker "är du också själv?"
"Vart är du ikväll?"
Okej.
Ikväll orkar jag inte vara positiv och skratta bort allting och säga att det är okej.
DET ÄR INTE OKEJ. Det är faktiskt jävligt o-okej. Egentligen så o-okej det möjligen kan bli.
Jag vet bara inte hur jag ska hantera allting. Vad man tar sig till när allting bara stavas k-a-o-s och det fortfarande är lika jävla mycket dududu som det varit sen den 5e augusti 2007. Vad man gör när inte längre saker och ting är som de brukade och när man inte längre har någon hand att hålla.
Ikväll går Håkans "kärlek är ett brev skickat tusen gånger" på repeat som så många kvällar förr och jag kan inte låta bli att känna en sting av hopplöshet.
Helst av allt skulle jag vilja spola fram tiden sisådär två månader. Förhoppningsvis gör saker och ting inte lika jävla ont då. Inte längre sådär hej-jag-gråter-så-fort-jag-hör-en-sorglig-låt-ont.
Fast.. Om jag ska vara helt ärlig så hade gärna tiden fått spolats tillbaka dedär två månaderna istället (eller nej förresten, vi säger tre). Då när saker och ting ännu var som det skulle vara. När allt var oförstörbart och kanske lite för bra för att vara sant.
Ikväll är jag nog lite för sentimental för mitt eget bästa och dethär inlägget blev nog aningens privat. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig. Egentligen rör väl detta bara en person. Och jag är ganska säker på att den vet om det.
Okej.
Ikväll orkar jag inte vara positiv och skratta bort allting och säga att det är okej.
DET ÄR INTE OKEJ. Det är faktiskt jävligt o-okej. Egentligen så o-okej det möjligen kan bli.
Jag vet bara inte hur jag ska hantera allting. Vad man tar sig till när allting bara stavas k-a-o-s och det fortfarande är lika jävla mycket dududu som det varit sen den 5e augusti 2007. Vad man gör när inte längre saker och ting är som de brukade och när man inte längre har någon hand att hålla.
Ikväll går Håkans "kärlek är ett brev skickat tusen gånger" på repeat som så många kvällar förr och jag kan inte låta bli att känna en sting av hopplöshet.
Helst av allt skulle jag vilja spola fram tiden sisådär två månader. Förhoppningsvis gör saker och ting inte lika jävla ont då. Inte längre sådär hej-jag-gråter-så-fort-jag-hör-en-sorglig-låt-ont.
Fast.. Om jag ska vara helt ärlig så hade gärna tiden fått spolats tillbaka dedär två månaderna istället (eller nej förresten, vi säger tre). Då när saker och ting ännu var som det skulle vara. När allt var oförstörbart och kanske lite för bra för att vara sant.
Ikväll är jag nog lite för sentimental för mitt eget bästa och dethär inlägget blev nog aningens privat. Jag kände bara att jag behövde skriva av mig. Egentligen rör väl detta bara en person. Och jag är ganska säker på att den vet om det.
Det är höst igen.
Det är gult, orange och rött på alla träden och det är sådär lagom kallt ute men ändå så det blir sån där köldimma när man andas.
Jag tycker om hösten.
(Fast egentligen ska man nog helst vara två.)