Stan har feber ikväll

Vem väljer egentligen bort en jätterolig fest med det bästa folket med garanterat röj och skoj en fredagskväll?
Kalla mig tråkig men ikväll är allt jag är sugen på att stanna hemma framför tvn med godisskålen inom räckhåll. Vi kör på det va.

Nu ska jag joina ma och pa.
Later.

Kanske är det för att vädret är kanon och det är sol hela dagarna och varmt och skönt och bra.
Eller så är det kanske för att den värsta pluggveckan snart är över och allt har troligtvis gått kanon där med filosofiprov och mediainlämningar.
Och visstja, sovmorgon till kvart i 12 i morgon tackar vi inte nej till heller.
Kvällen i morgon ska också bli mys. Grill vid hällarna med det gamla goda terra-gänget, sånt gillar vi.

Men största anledningen till varför jag inte kan sluta le är för att världens bästa Peder kommer hit om en inte alltför lång framtid. Och just nu känns allting lite för bra för att vara sant.
Bara för det regnar det säkert i morgon.
Men vet du? Det gör faktiskt ingenting. För typ ingenting kan få mig att sluta le nu.

Fan vad jag älskar vår och sol.
(och peder också)

Och jag vet att jag är hopplöst svår ibland.

Det är inte alls så skönt och mysigt att stanna hemma och sjuka och dega på soffan hela dagen som man ibland får för sig.
Dagen har verkligen varit riktigt jävla seg.
Höjdpunkten var när Så ska det låta började, det måste väl ändå säga något?
I morgon ska jag iallafall käka glass med Jennie om vädret tillåter. Det ska bli mysigt.

Tidvis har börjat spelats för fullt igen.
Dock lyssnas den inte på med samma känsla av hopplöshet som i november.
Nu är den bara fin.

..har eller kommer aldrig bli någon av mina starka sidor. Bara att inse det.
Och jag borde SÅ inte sitta här och lyssna på Billie och bara sitta just nu. Jag borde traggla alldeles för svåra engelskaglosor som jag inte kommer ha någon som helst användning för i framtiden. Yesbox. Det gillar vi.

Nu måste jag få klaga lite, men just nu tar faktiskt skolan död på en. Det är INTE okej att precis allting ska komma på en och samma gång. Filosfiprov, matteprov, historia-arbete, två media-uppgifter... och det fortsätter i all evighet känns det som.
Men något som får mig att inse att det finns hopp i all pluggstress är att det faktiskt bara är lite mer än 35 skoldagar kvar. Det är ju faktiskt ingenting.

På tal om dagar.
I morgon är det 250 dagar sedan jag träffade världens underbaraste människa för första gången.
Hjärta dig.

Nä, dags att ta tag i mitt liv nu va.
Later, eller så.