Stan har feber ikväll

Första skolveckan är avklarad och på något vänster så överlevde man visst. (Okejdå, två riktiga lektioner på fyra dagar så jag vet inte riktigt om det är tillåtet att kalla det skolvecka, men wtf).
Det är kul att vara tillbaka. Att träffa alla som man inte har träffat på hela sommaren och att få lite rutin på allting igen. Jag gillar det.
Något annat som jag gillar är min sovmorgon till 12:45 i morgon. Det uppskattas verkligen.

Ikväll lyssnar jag på Sophie Zellmani och packar ihop mitt rum. Om precis en vecka flyttar jag. Det känns lite vemodigt, men mest väldigt bra. Mamma och pappa har nog börjat oroa sig inför flytten och säger gång på gång att jag faktiskt är välkommen hem precis när jag vill och att jag måste komma hem hit och äta lite klok mat då och då.  De har även försäkrat mig om att de inte ska göra om mitt rum till ett gym (som i typ alla filmer när barnen flyttar hemifrån). Det känns tryggt att veta.

På torsdagkväll bär det för andra gången den här månaden av till huvudstaden. Denna gången är stadsfestivalen Popaganda vårat mål där vi ska se massvis av bra band och ha allmänt kul. Det kommer nog bli hur bra som helst.

Det är den 17:e augusti och om jag ska vara ärlig tror jag att sommaren är officiellt slut. Inte mig emot, jag ser faktiskt för första gången i mitt liv fram emot hösten. Ser fram emot mysiga te-fikor inlindad i filtar och promenader i regnet.
Nä, jag tror faktiskt att hösten '08 blir ganska fin sådär.

Och om ganska precis två veckor flyttar jag. Det känns mer än bra. Samtidigt skulle jag ljuga om jag sa att jag inte var lite rädd. Jag är egentligen livrädd.
Men mest känns det jävligt bra.

Jag saknar dig.
Och jag saknar när du drar mig intill dig och säger att jag bara är dindindin. När jag är morgontrött och grinig och du på något underligt sätt ändå lyckas få mig att le. När vi ligger i våran bruna (gröna) soffa en hel dag och kollar på dåliga tv-filmer bara för att vi är för lata för att orka hitta på något annat. När du kittlar mig så mycket att jag får panik och slår omkring mig. När jag drar med mina fingrar genom ditt hår och sätter det bakom öronen, även fast jag vet att du hatar det. När vi vaknar samtidigt mitt i natten och du berättar i sömnen om någon underlig dröm du haft. När jag somnar med dina andetag näranära och din arm runt mig.
Det har gått två jävla dagar, och jag saknar dig.
Mest av allt saknar jag tryggheten du gav mig.

Jag vet faktiskt inte om jag jag skulle klara mig utan dig.


Okej, nu blev det här nog alldeles för personligt och depp. Men ibland blir det så.
Detta rör trots allt bara en person, och jag tror att den vet om det själv.

(jag förstår bara det som är vårt)

Och just nu är jag nog lite för arg/ledsen/besviken/sårad för att skriva något vettigt, så jag tror jag låter bli.
Om en vecka börjar skolan. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag längtar.
Just nu är jag mest bara tom. Och jag vet inte hur någonting blir framöver.
Det sägs ju att allt brukar bli bra tillslut, så det blir nog det den här gången med. Hoppas vi.