Stan har feber ikväll

Jag saknar dig.
Och jag saknar när du drar mig intill dig och säger att jag bara är dindindin. När jag är morgontrött och grinig och du på något underligt sätt ändå lyckas få mig att le. När vi ligger i våran bruna (gröna) soffa en hel dag och kollar på dåliga tv-filmer bara för att vi är för lata för att orka hitta på något annat. När du kittlar mig så mycket att jag får panik och slår omkring mig. När jag drar med mina fingrar genom ditt hår och sätter det bakom öronen, även fast jag vet att du hatar det. När vi vaknar samtidigt mitt i natten och du berättar i sömnen om någon underlig dröm du haft. När jag somnar med dina andetag näranära och din arm runt mig.
Det har gått två jävla dagar, och jag saknar dig.
Mest av allt saknar jag tryggheten du gav mig.

Jag vet faktiskt inte om jag jag skulle klara mig utan dig.


Okej, nu blev det här nog alldeles för personligt och depp. Men ibland blir det så.
Detta rör trots allt bara en person, och jag tror att den vet om det själv.