Stan har feber ikväll

varm choklad med mintchoklad är ytterst underskattat.
msn-prat med en fin tjej har gjort min kväll.
tack vanessa.

mer än så finns inte att säga om kvällen.
och det är nog lika bra.

Det blev en fin kväll igår tillsammans med fina människor och lite för mycket alkohol för min del.
Det dansades, dracks, sjöngs, pratades, skålades och skrattades. Precis som det ska vara.
Men trots det,
i slutändan kretsar det ändå bara runt en person.
Hur jävla bra kvällen än var så går det inte att tänka bort det där onda. Det som finns inuti. Att jag inte alls får ringa och prata i timmar på väg hem genom stan. Att jag inte kan berätta allt det där sjuka som hänt under kvällen och som jag vet att du hade skrattat åt. Att inte det sista jag får höra innan jag somnar är att jag faktiskt är bra och att jag betyder. Och att jag får höra det av dig. Och jag vet, det är mitt eget fel. Men det gör inte mindre ont för det.

Men jag tror ändå att det är när hans "jag saknar dig med" har bytts ut mot ett trött "okej" när jag skriker ut mina känslor som det är dags att inse att det är kört. Helt jävla jättekört.
Och jag vill bara skrika.
Men det är bara att ge upp.
Fan.

jag har ont i magen
och
det känns som att vi aldrig kommer ses igen.

Jag orkar inte leka vuxen längre.
Jag är inte vuxen.
Inte på långa vägar.
Så, ja. Jag kapitulerar. Jag flyttar hem.
Hem till högklint. Hem till ma och pa. Hem till tryggheten.
En etta på tjugo kvadrat med sovloft och fint kakel kanske är perfekt för mig någongång.
Men inte just nu.

Det här är nog inte min tid på året.
Fan.
Hösten och vintern som skulle bli de bästa någonsin.
Yeah right.

Det snöar ute.

En vinterkall natt i november.
Snö som faller lätt mot fönsterrutan.
Jocke Berg som viskar ut sina känslor i mörket.
Du
och
jag.
Andedräktsnära.
Blåa ögon i mina.
- Vad tänker du på?
(På att jag är helt jävla kär i dig och att jag faktiskt inte klarar mig utan dig. Att jag älskar dig och att det har varit lika jävla mycket du sedan första gången vi sågs. Att du är alldeles för bra för att vara sann och att jag aldrig träffat någon som du. På att du känner mig bättre än många andra och förstår mig på ett sätt som bara du gör. På att jag faktiskt inte har känt mig så här trygg på två månader och tre dagar, som när du ligger där bara några centimeter bort. På att jag behöver dig och vill vara med dig.  Agnes förihelvete, säg att du vill vara med honom. Att du inte vill vara med någon annan i hela jävla världen. Säg att ni faktiskt fixar det här. Att allt löser sig.)
- Inget speciellt.





men jag är för feg.