fanfanfan
Det blev en fin kväll igår tillsammans med fina människor och lite för mycket alkohol för min del.
Det dansades, dracks, sjöngs, pratades, skålades och skrattades. Precis som det ska vara.
Men trots det,
i slutändan kretsar det ändå bara runt en person.
Hur jävla bra kvällen än var så går det inte att tänka bort det där onda. Det som finns inuti. Att jag inte alls får ringa och prata i timmar på väg hem genom stan. Att jag inte kan berätta allt det där sjuka som hänt under kvällen och som jag vet att du hade skrattat åt. Att inte det sista jag får höra innan jag somnar är att jag faktiskt är bra och att jag betyder. Och att jag får höra det av dig. Och jag vet, det är mitt eget fel. Men det gör inte mindre ont för det.
Men jag tror ändå att det är när hans "jag saknar dig med" har bytts ut mot ett trött "okej" när jag skriker ut mina känslor som det är dags att inse att det är kört. Helt jävla jättekört.
Och jag vill bara skrika.
Men det är bara att ge upp.
Fan.